När döden är vardag: ”Det viktigaste är att de anhöriga känner sig trygga”
Begravningen är ett sätt att bearbeta sorgen, minnas och ta ett värdigt avsked från en människa som stått en nära. Tove Stolt ser till att det blir just så. För henne är döden inte längre skrämmande eftersom hennes vardag är präglad av omsorg, logistik och en djup respekt för varje människas sista resa.
Regnet smattrar stilla mot fönstren i Kyrkslätts kyrka. Ungefär en timme återstår innan kyrkklockan ljuder som tecken på att begravningen ska börja. Under tiden arbetar begravningsentreprenören koncentrerat med de sista förberedelserna för att hedra den avlidna. Kistan ska bäras ut ur bårhuset och blommorna ska placeras omsorgsfullt på sina platser.
– Vid den här jordfästningen ska den avlidna kremeras. Det innebär att vår chaufför hämtar kistan efter ceremonin och kör den vidare för kremering, berättar Tove Stolt, Kyrkslätts begravningstjänsts ägare.
Begravningar är en oundviklig del av livet, en stund ingen ser fram emot men som förr eller senare drabbar oss alla. För Stolt är det däremot vardag. Det är hennes yrke.
Medan förberedelserna för jordfästningen pågår utväxlas artiga och ansträngda leenden mellan de som arbetar, precis som på vilken arbetsplats som helst. Men det här är ingen vanlig arbetsplats.
Luften i kyrkan känns tung och mättad av det avsked som snart ska ta form. Trots det kommer Stolt inte att vara kvar när det väl sker.
– Vi måste vidare till Wohls gård, där minnesstunden hålls. Vi har fler blommor att leverera, förklarar Stolt.

Som utomstående befinner vi oss nära, men ändå på ett så långt avstånd från en av de mest personliga och känsloladdade stunderna i en människas liv: det sista farvälet.
Familjeägda företag är vanliga
Efter det korta besöket på herrgården bär det av mot kontoret. Stolt berättar att hon ägt företaget i tio år.
– Den förra ägaren avled och jag köpte upp företaget. Före det hade jag arbetat i 15 år på församlingens ekonomiavdelning. Utan den tidigare kännedomen från församlingen hade jag inte vågat ta steget.
Hon förklarar att de flesta företagen inom begravningsbranschen är familjeägda. Ägaren blir gammal och en inom familjen tar över.
– Det finns också de som kommer från en helt annan värld, utan någon som helst förståelse för branschen, men som ändå kliver in och börjar köpa upp företag.

”Jag förväntas kunna underlätta planeringsarbetet så gott jag kan”
En begravningsbyrå ska sköta allt som har med en begravning att göra. Det inkluderar att erbjuda kistan, urnan och blommorna.
– Kunden bygger vanligtvis upp begravningen tillsammans med oss. Som begravningsentreprenör erbjuder man bouppteckning, fotografer och solister för jordfästningen. Dödsannonsen, om en sådan önskas, utformas även av oss.
Alla hanterar sorgen på sitt eget sätt
Begravningsentreprenören förväntas ha många bollar i luften samtidigt. För Stolt är tolvtimmars dagar inte främmande.
– Planeringsarbetet är tidskrävande. Tidtabellen måste alltid hålla samtidigt som rätt blommor ska transporteras till rätt jordfästning.
Ingen dag är den andra lik. En dag planerar man att ta itu med pappersarbete för att i nästa veva planera flera jordfästningar på en och samma gång.
– Olika personligheter hanterar också sorg på sitt eget sätt. Vissa kommer väl förberedda till byrån med en klar plan i huvudet, medan andra inte överhuvudtaget vet vad de vill ha. Då förväntas jag kunna underlätta planeringsarbetet så gott jag kan.
Fastän Stolt hanterar sorg varje dag finner hon ändå meningsfullhet i sitt arbete.
– Att få se resultatet och känna att de anhöriga fått det de velat ha och kunnat gå vidare ger mig styrka att fortsätta.
– Jag har inte ångrat mig en enda dag sedan jag tog över. Den mest värdefulla responsen jag kan få är när någon säger: ”Vi oroade oss i onödan – pappa är i trygga händer och nu framskrider begravningen”.
Krävs empati
En begravningsbyrå är som vilket företag som helst. Förutom floristen Nina Hellström, som delar lokal med henne, har hon även en deltidsanställd chaufför i företaget.
Begravningsbranschen rymmer både små och personligt drivna verksamheter, liksom större aktörer. För Stolt handlar det i grunden inte om pengar.
– Alla är olika, det finns de som försöker ta pengarna. Men inom den här branschen behövs empati.

Som begravningsentreprenör måste man ge tid och utrymme åt de anhöriga att få kommunicera sina behov. En sörjande familj kan inte kallt kastas ut efter att en tidsbokning löpt ut.
– Sorgen är djupt personlig och anhöriga vill sällan sitta tillsammans med andra familjer och tala om sitt dödsfall. Att ge dem möjlighet att i lugn och ro se kistor och urnor kräver mycket utrymme, vilket i sin tur ställer krav på stora kontors- och visningsutrymmen.
Våga tala om döden
Ett av de största problemen i samband med ett dödsfall är tystnaden gällande döden inom familjen. Många vet helt enkelt inte vad deras närstående hade önskat, vare sig när det gäller vård i livets slutskede eller själva begravningen.
– Vi borde som medborgare våga tala mer öppet om döden. Alltför ofta vågar man inte ens uttrycka sina egna önskemål, ännu mindre fråga vad andra vill. Det skapar osäkerhet och onödiga beslut i en redan tung stund, säger Stolt.
Att börja samtala om döden medan tid finns kan göra hela processen både lättare och mer värdig för alla inblandade.
– Personligen är jag inte längre rädd för döden. Under åren har min syn förändrats och döden känns inte längre skrämmande utan snarare som en naturlig del av livet. De avlidna ser fridfulla ut, inte rädda. När jag klär dem ser jag bara ett lugn, inte ångest eller oro.
I döden verkar vardagens oro tystna. Kanske är det just i sorgen vi förstår livets rörelse, att livet inte enbart handlar om närvaro, utan också om förlust. Att ta farväl är inte bara ett avslut, det är ett bevis på att något betydelsefullt funnits.
Samtidigt klämtar den första kyrkklockan i bakgrunden. Begravningen ska börja.