Två jobb, en uppgift – rädda liv

Regnet piskar mot trapporna vid Allas Pool. Bara de tuffaste simmarna trotsar vädret och tar sig fram och tillbaka i den stora bassängen. Nere vid badvakternas hytt, den som i folkmun kallas ”koppi”, står Andrei Grubianov lutad mot dörrkarmen. På datorskärmen syns hela poolområdet via övervakningskamerorna. ”Ett bälte för vattenlöpning, tack”, säger en stamkund med ett stort leende på läpparna.

Grubianov räddar liv – både på land och i vattnet. Han jobbar som räddningspersonal på räddningsverket och som badvakt på ett utomhusbad.

Grubianovs framtidsplan var alltid att jobba inom räddningsverket. I gymnasiet täcktes han inte längre fråga sina föräldrar om fickpengar och bestämde sig för att söka ett badvaktsjobb. Med tiden tog intresset en mer professionell riktning och han bestämde sig för att utbilda sig till räddningsperson. 

– Min högsta dröm var en karriär som brandman, men i Finland är det att jobba som räddningsperson, vilket också innefattar rollen som akutvårdare. Det var så jag kom i kontakt med akutvården. 

Grubianov berättar att han alltid varit hjälpsam av sig, i alla fall till en viss grad. En viktig orsak till yrkesvalet är känslan som man får efter att ha hjälpt någon och i bästa fall räddat någons liv, säger han. 

– Särskilt om det handlar om en allvarligare situation, är det jättehäftigt att se att våra knep verkligen hjälper en person att må bättre. Nog blir man ju glad av det.

Att möta döden  

I början av arbetskarriären funderade Grubianov mycket på hur han skulle reagera första gången han såg en avliden person, eller var med om sin första återupplivning. Han undrade ifall de situationerna skulle leva kvar i tankarna. När han väl stötte på sina första dödsfall och återupplivningar, blev de trots allt inte kvar i minnet. 

Arbetet som räddningsperson och badvakt kan ändå vara väldigt psykiskt påfrestande. Det är inte många som skulle välja ett yrke där människoliv står på spel, men Grubianov påverkas slutligen inte så mycket av det han möter på jobbet. 

– Det är klart att händelserna finns kvar som minnen, men jag får inga mardrömmar eller börjar fundera på vad som kunde ha gjorts annorlunda i situationen. Man gör det man har lärt sig och om man misslyckas så misslyckas man.

Samtidigt medger han att han inte riktigt vet hur han själv lyckats hålla tankarna borta. 

– Vi reagerar alla olika. Vissa av mina kollegor grubblar mycket även över mindre incidenter. Det är svårt att säga varför det inte är så för mig, säger han.

I arbetet kommer patienterna som på ett löpande band. Trots det brukar Grubianov komma ihåg barnpatienter, även om det inte är något allvarligt fel med dem. 

– Fastän de bara har hög feber så fastnar de fortfarande i mitt minne. Barn är så oskyldiga, de kan inte ta hand om sig själva, säger han. 

Ett overkligt ansvar

Grubianov upplever inte jobbet som särskilt stressande. Enligt honom utvecklas förmågan att hantera stress gradvis med erfarenhet.  

– Man lär sig snabbt att kunna hantera obehagliga händelser och agera därefter. När man väl har kunskaperna och vet vad man gör är det inte lika stressigt, säger han.

Grubianov reflekterar också över det stora ansvaret som yrket innebär – att ibland bokstavligen hålla en annan människas liv i sina händer.

– Det är ett väldigt stort ansvar. Om det uppstår en återupplivningssituation eller något liknande, så är det verkligen allvar, säger han. 

För honom känns det ibland ganska absurt att redan i 20-årsåldern bära ett så enormt ansvar. Att det är just han som ska hjälpa till och agera när något händer. Under sin badvaktskarriär har Grubianov som tur klarat sig undan de mest kritiska nödsituationerna. Folk som svimmar eller får epileptiska anfall är bland de allvarligaste fallen han varit med om.

Utbildad för jobbet, men ingen superhjälte

Arbetet som räddningsperson och badvakt handlar inte bara om att kunna hantera brådskande situationer. Det kräver också kunskap om människokroppen och förmågan att snabbt kunna analysera olika komplexa symptom. 

– Det mest utmanande inom akutvården är nog att det finns så mycket man ska kunna. Vid allvarligare fall måste man snabbt kunna tillämpa sin kunskap, koppla ihop olika faktorer och hitta orsaken bakom tillståndet, säger Grubianov. 

Han påpekar att man ändå inte står ensam eftersom arbetet alltid sköts i par. Dessutom har de en akutläkare på akutvården som de alltid kan ringa och konsultera.

– Även räddningspersonal är bara människor. Vi är inga superhjältar. Vi är utbildade för det här jobbet, men vi är människor precis som alla andra, säger han och vänder sig till datorskärmen för att fortsätta sitt arbetspass.