Inget har överträffat Härskarringen – och inget kommer att göra det

”Världen är förändrad. Jag känner det i vattnet. Jag känner det i marken. Jag känner det i luften. Mycket som en gång var, är förlorat.”

Så lyder introt till den första filmen i Härskarringen-trilogin, och i dess efterklang väcks minnet av vad som rörde sig i mitt huvud härom månaden.

Som stolt medlem i Soc & kom:s kulturklubb kan jag verifiera att diskussionerna brukar gå häftigt till, men ett utspel fick mig att tappa hakan. En smaklös själ basunerade ut att trilogin är överskattad. Jag kunde inte tro mina öron, så häpen var jag.

Att vi nått en tid där den mest episka filmproduktionen i historien kan avfärdas som överskattad är både befängt och sorgligt. Därför vill jag påminna om varför Peter Jacksons Härskarringen-trilogi fortfarande förtjänar att räknas som ett av de största filmverken någonsin.

”Ingen annan fantasyfilm har så kompromisslöst förverkligat en litterär vision”

Och ja, jag betraktar trilogin som ett enda filmverk. Den kortare versionen är nio timmar lång, men vill man ha hela upplevelsen bör man se den tolv timmar långa resan genom Midgård.

Under premiären 2001 blev det tydligt: filmskaparna hade lyckats med något unikt. Tonen, världen, ljudbilden och skådespelet var perfekt. Ingen annan fantasyfilm har så kompromisslöst förverkligat en litterär vision. Trilogin känns både storslagen och personlig, tidlös och djupt rotad i sin tid.

I dag är det svårt att föreställa sig att något liknande skulle kunna skapas igen. Visst finns det filmer med större budgetar och modernare effekter. Men få har samma känslomässiga kraft eller konstnärliga integritet. Härskarringen berättar J. R. R. Tolkiens historia utan att väja för dess djup eller allvar. Det görs med en genuin respekt från alla inblandade. Bakom varje scen finns en besatthet av detaljer. Från att Viggo Mortensen bröt tån under en scen, till Ian McKellen som alltid bar med sig en bok av Härskarringen under inspelningen för referenser.

Visuellt håller filmerna än idag. Det beror inte bara på effekterna, utan på balansen mellan verkliga miljöer och välanvända datoranimationer (CGI). Riktiga landskap, fysiska modeller och autentiska kostymer gör Midgård trovärdigt vilket är något som dagens filmer, som ofta helt förlitar sig på green screen, inte lyckas med.

När vi ser Aragorn eller Boromir rida ut mot strid, känns det som om de på riktigt är heroiska och ädla beskyddare. Filmerna är orädda i sin skildring av mod, hjältemod och moralisk tydlighet vilket är något som sällan lyfts fram i dagens mer klichéartade berättelser. Samtidigt är kvinnliga karaktärer som Éowyn och Galadriel både starka och avgörande för berättelsen, trots att trilogin sannolikt inte skulle klara Bechdel-testet idag. Och just där ligger en del av min cynicism: de förutsättningar som möjliggjorde detta filmepos präglar inte längre dagens filmindustri på samma sätt.

Det är därför trilogin fortfarande spelas 20 år senare och varför ingen annan film kommer att överträffa den. Vi längtar fortfarande efter verklighetsflykt, efter berättelser som får oss att känna, förundras och fly vardagen. Härskarringen ger oss allt, tack vare kulturella förutsättningar, genuin passion och en teknisk skicklighet som gjorde det omöjliga möjligt.

Så kort sagt: Härskarringen är inte överskattad!