Avslöjandet av Fröken Snusk väcker debatt – ”Onödigt att nämna namn”

I samband med att producenten bakom Fröken Snusk bekräftade att det var en ny person bakom masken, publicerade flera svenska medier namn och bakgrundsinformation om den tidigare artisten. Artisten, känd för sin maskerade image och frispråkiga texter, har under hela sin karriär undvikit att visa sitt ansikte eller nämna sitt namn offentligt. Det som tidigare varit en hemlighet är nu bara ett namn bland andra. Masken har fallit, bokstavligen.

Avslöjandet väckte snabbt reaktioner i sociala medier, där många ifrågasatte beslutet att gå ut med informationen. Nyhetsmediernas kommentarsfält fylls av ord som ”osmakligt”, ”respektlöst” och ”oprofessionellt”. Flera menade att publiceringen inte tillför något av värde för publiken.

Kvällstidningen Expressen svarade på kritiken med orden:

”Expressen har ett nyhetsuppdrag, inte att värna om artisters PR-bygge.”

Allmänintresse eller allmän nyfikenhet?

Att artister gömmer sin verkliga identitet bakom masker, alias och alter egon är inget nytt. I vissa fall kan själva distansen till verkligheten vara det som skapar den konstnärliga friheten. Men när gränsen mellan persona och person suddas ut av media, väcks en större diskussion om rätten att själv definiera sin offentlighet.

För medier är det inte bara en fråga om intresse, utan om ansvar. Att skilja på vad som är av allmänintresse – och vad som bara intresserar allmänheten – är en central uppgift för seriös journalistik.

Jonas Jungar, Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik, anser att en persons anonymitet alltid ska förklaras för publiken. Men när det handlar om att avslöja identiteten på en person såsom i fallet med Fröken Snusk är det också en etisk fråga.

– Det handlar om vad som känns rätt och vad som känns fel, säger Jungar. 

Medan granskningar av offentliga makthavare anses motiverade, är det inte lika tydligt vad som gäller för artister som valt att agera bakom en mask eller pseudonym.

Det är inte nyhetsmediernas uppgift att bidra till artisters varumärkesstrategi, det håller Jungar med om. Men ifall det är schysst att gå ut med information som det här är en annan fråga.

Det finns visserligen inte några juridiska hinder för att publicera identiteten, men det innebär inte heller att det är rätt sak att göra, påpekar Jungar.

– Inte är det ju jätteviktigt för publiken att känna till vad den här personen heter, så det är helt enkelt onödigt av media att nämna ett namn om det är så att artisten vill vara anonym, säger Jungar.

Skillnaden mellan offentlighetens olika roller är avgörande. Politiker, höga tjänstemän och andra makthavare förväntas vara transparenta eftersom de förvaltar förtroende och påverkar samhället. Deras liv och beslut har direkt påverkan på allmänheten. Där väger allmänintresset tungt. Men för en artist som verkar inom musikens värld utan att göra anspråk på inflytande eller makt, är gränserna mindre tydliga.

När en anonym artists identitet blir offentlig förändras ofta publikens uppfattning. Den tidigare tydliga gränsen mellan konstnärlig roll och verklig person suddas ut, vilket kan påverka hur både verket och artisten uppfattas framöver. Den anonymitet som en gång skapade utrymme för kreativt uttryck kan därmed förlora sin funktion.

I ett samhälle där gränsen mellan person och persona blir allt mer flytande, ställs både artister och medier inför nya utmaningar. Medan det kan vara lätt att avslöja ett namn, är det svårare att väga vilket värde det tillför. Kanske är det just där gränsen går – inte vid vad som är möjligt att publicera, utan vid vad som faktiskt behöver sägas.